Nu Får Jag Spel

"Story is a metaphor for life", skrev amerikanske storyvetaren och screenwritergurun Robert McKee i sin bok Story: Substance, Structure, Style, and the Principles of Screenwriting. Med det menade han att varje berättelse består av exempel på känslor från verkliga livet; som en sammanfattning av livet som skapar en bild av hur livet verkligen är. Ingenting händer i en berättelse, må det vara bok, film, opera eller anime, som inte är inspirerade av verkliga livet, inte har en motsvarighet i verkliga livet, och viktigast, inte har någonting att säga om verkliga livet.

Därför har vi har ett problem. Eller snarare en möjlighet, som är svår att utnyttja.

Livet är nämligen väldigt, väldigt stort och komplext. Det finns väldigt många känslor man kan känna, väldigt många berättelser man kan uppleva där ute, som man inte sedan kan förmedla genom en film eller en bok, och som därför aldrig har förmedlats i media. Tvärt emot vad man skulle kunna tro i en värld där klyschor läggs på hög och allting verkar ha gjorts förut, tror vi att det finns berättelser vi aldrig kommit i närheten av att berätta på en medial nivå.
Det finns typer av berättelser som våra hjärnor kan uppleva, men än så länge bara i verkligheten. Bara en andel av verkligheten går att göra filmer, böcker och låtar av.

Men den andelen kan växa genom användandet av nya medier.

Precis som den har. De berättelsemedier vi har idag har vart och ett erbjudit historieberättare nya möjligheter. Varje nytt medium vi börjar berätta historier genom, utvidgar andelen av verkligheten som står till vårt förfogande att berätta om. De kompletterar varandra, på fler sätt en den grundläggande tanken att inre konflikter gör sig bäst i skrift, personliga på scen och värdsliga i bild. Det finns känslor som bara kan förmedlas genom en bok, och känslor som bara kan förmedlas genom en teaterpjäs. Och det är nu vi vill citera Nintendos slagord för sitt Legend of Zelda: The Wind Waker i början av 2003:
There are emotions you can only experience in a videogame.

Den här bloggen heter Jag Får Spel. Här kommer Hugo Bille och Maxi Olbers att skriva mer eller mindre arga tankar om hur berättande och förmedlande kan komma att se ut i framtidens TV-spel, men allt som oftast inte gör det idag. Alla sätt som ett spel kan förmedla en specifik tanke, idé eller känsla till sin spelare är intressanta - och de flesta är plågsamt outforskade. Vi kommer att analysera de spel som vi tycker lyckas ge oss någonting, såga sönder spel som misslyckas, och allmänt filosofera om mediets oanade möjligheter.

Så vilka är då vi att ta oss an ett sånt här ämne? Vi är inga särskilda. Men så verkar det ju inte finnas någon särskild som är speciellt sugen på att skriva det här heller, så vad gör man? Både Hugo och Maxi är uppvuxna med TV-spel i Kungsbackatrakten söder om Göteborg. Hugo kämpar med att själv bli en duktig berättare i olika former, just nu teater, medan Maxi är en påläst svamp som suger åt sig och låter sitt skarpa intellekt analysera sönder alla mästerverk han snubblar över. Våra utgångspunkter är lite olika, men det kommer att märkas.

Första inlägget är nästan avklarat, och Jag Får Spel har öppnat. Vi får hoppas att det här leder till något bra.

-- Hugo

Spel har ingen fourth wall.

TV-spel är inte film. När skall spelvärlden (detta grumliga begrepp) lära sig denna enkla läxa? Det verkas finnas en nästan patologisk rädsla för att släppa filmformatet, att ta jätteklivet över the fourth wall fullt ut. Valve gillar att stoltsera med cutscene-lösa spel, för att i dessa klippta sceners ställe driva in spelaren i en inhängnad där en teaterakt utspelar sig. De storymoment som utspelar sig ute i det fria och kan avbrytas eller helt nonchaleras av spelaren måste vara av minimal vikt för berättelsen, urvattnade substitut för låsta kameravinklar och total regissörskontroll.

Inte ens det spel, Shadow of the Colossus, som kanske kommer närmast det less-is-more-koncept som känns nödvändigt för spelmediet, klarar sig utan cutscenes. Det är dock på rätt väg; med fyra sekvenser som kan räknas som fullvärdiga cutscenes I WILL FINISH THIS LATER OKAY