Linebeck och spelbarhetens symbolvärde

Däri Hugo yrar om manliga män på haven, spelbara såväl som ospelbara, och diskuterar dilemmat i relationen mellan den passiva protagonisten och spelarens antagonistiska avatar.

Spoilervarning: i den här texten avslöjar jag hur slutstriden i Legend of Zelda: Phantom Hourglass borde ha varit men inte alls var.

Detta under av nintendisk karaktärsdesign heter Linebeck, och är en av huvudpersonerna i Phantom Hourglass. Han är en feg, nonchalant sjökapten som hoppas att Link och fen Ciela ska hitta skatter åt honom. Ciela gnäller på honom dagarna i ända för att han inte gör någonting, men Linebeck vidhåller att han är havets fasa och minsann skulle ha räddat världen själv om han inte hade stukat foten eller varit upptagen med att skrubba sitt däck. Under spelets gång smittas han mer och mer av sina reskamraters mod, och det är knappast en spoiler att det är Linebeck som räddar Link i slutet.
Jag säger inte att Phantom Hourglass är något välskrivet spel på något sätt, det är det känslomässigt svagaste Zelda-spelet sedan Adventure of Link. Jag skriver det här för att en scen precis i slutet väckte en stor tanke hos mig.

Sista bossen har slingrat sina tentakler kring både Link och Ciela och rör sig mot Linebeck. Hans ögon sluttar utåt så att de nästan ramlar av ansiktet av rädsla när han plötsligt snubblar över Links svärd, detta enda vapen som kan rädda dagen. Han sneglar mot svärdet. Han stirrar bossen i vitögat.
Och plockar upp svärdet.
Lägg märke till att det varken är Master Sword eller Ganondorf vi talar om här, Link är världens bästa hopp men inte nödvändigtvis det enda. Och spelet hade redan värmt upp mig genom att ge mig en andra spelbar karaktär i Gorontemplet, redan etablerat spelbarhet som en symbol för den handlingskraft som Link, Ciela och Gongoron besitter, men som Linebeck hittills saknat.

Hur coolt hade det inte varit, hur fruktansvärt tufft hade det inte varit, om man spelade som Linebeck i den sista striden?

Det hade varit det perfekta, ultimata beviset på hans karaktärsutveckling. Han har aldrig satt sitt liv på spel tidigare, men i sanningens ögonblick gör han precis samma sak som Link - blir Link, rentav. Låter sig styras av samma kraft som hela tiden styrt Link och Ciela; modets och rättfärdighetens handlingskraft.
Visst hade det tagit bort ett fokus från Link som Nintendo antagligen tycker är oumbärligt. I vilken annan berättarform som helst hade det varit en synd att låta någon annan än huvudpersonen avgöra slutet, det hade känts som en slump och en händelse som inte säger oss någonting, men när det finns en spelare känner jag att läget blir ett annat. Det är jag som spelar huvudrollen, inte Link.

Och nu ska jag säga emot mig själv. Hade jag varit att betrakta som en huvudperson så hade jag accepterat karaktärsbytet i slutstriden eftersom det fortfarande är jag som styr. Men jag tycker inte att jag eller Link är huvudpersonen i Phantom Hourglass. Det är lätt att inbilla sig det eftersom det är Link som är spelbar. Men berättelsen, den centrala berättelsen och den enda karaktärsutvecklingen, tillhör Linebeck.

Personligen har jag inget problem med att se Linebeck som en av spelhistoriens första seriösa passiva protagonister - ett begrepp som får en helt ny innebörd när spelbarhet kommer in i bilden. En huvudperson som inte har ett aktivt mål, vars historia snarare går ut på att påverkas av än att försöka påverka sin omvärld. Robert McKee skriver att en sådan protagonist är acceptabel endast om han har en stark inre konflikt samt är omgiven av andra konflikter som kan bära handlingen. Överför vi det begreppet från filmvärlden till spelvärlden så ser jag det som en självklarhet att en passiv protagonist inte ska vara spelbar.

Nintendo har hittat den ultimata symbolen för apati.

Eller hade kunnat hitta.