Hur God of War 2 dödade Kratos

När man ska göra ett spel fullt av våld och död - och det har ju varit på modet ganska länge nu - gäller det att hitta en ursäkt för huvudpersonen att utföra allt detta våld. Och då verkar det som att man bara har tre alternativ; självförsvar, rädda världen och hämnd. Eftersom det bara är Mario som fortfarande räddar tjejen.

De första två alternativen är, om än uttjatade, goda grunder för att ge sig ut och slakta dussinfiender, men hämnd har något särskilt, just eftersom det är en så konstig grund. De allra flesta spel tänker inte på att motivera sig, det räcker med "amen han vill ha hämnd, fan hörni, nu designar vi en ny fiende istället", och ibland blir det hela lika skrattretande som Lost Planet.

Det finns mig veterligen två relevanta skildringar av hämnd i spelhistorien. Om ni tänker efter vet ni vilket den första är. Den andra, som jag tänkte sörja här idag, är God of War.

Det första God of War är ett storymässigt intressant spel. Det består till största delen av sadistiskt slaktande av mytologiska monster och utforskande av fantastiskt uråldriga och ondskefulla tempelkammare, med en flashback-cutscene inslängd lite här och var. Men det unika med God of War var att det sa någonting genom sin konstanta monsterslakt. Hur Kratos slogs sa allting om vem han var, hur han kände, och varför han valde att sätta sitt liv på spel.
Kratos är, i alla bemärkelser utom den fysiska, ett spöke. Allt som var hans liv är sedan länge över, han har låtit sig förslavas av gudarna, lurats att döda sin fru och sin dotter, och gudarna låter honom inte dö. Han har förlorat allt och har bara sig själv att skylla. Det finns ingen mening för honom att känna någonting alls, och det enda som finns kvar i hans ögon är en skräckinjagande men samtidigt så fruktansvärt mänsklig ilska.

Och han tar ut den mot allting runt omkring honom; han sliter vingarna av vildvittror, kör ner sina svärd i halsen på minotaurer och genom magen på oskyldiga atenare för att få mer hälsa; men ingenting kan döva hans smärta. Visst vet vi alla fakta om Kratos öde, men det hade aldrig räckt. Det är övervåldet som låter oss se djupet av hans tomhet, och jag vet - i ett hemskt ögonblick - att jag hade kunnat reagera likadant i hans situation.

Sedan hoppade David Jaffe av och God of War 2 släpptes, och jag kan inte undgå att fascineras över vilket storymässigt klavertramp det är. Efter att ha dödat Ares blir Kratos den nya krigsguden, ett jobb som han tar på fullaste allvar. Över hela Grekland härjar hans arméer, och till slut får Zeus nog och gör Kratos mänsklig igen. Kratos har, återigen, någon att hämnas på.
Men ni ser ju skillnaden. Satsar vi våra pengar på Kratos som vill sprida krig i världen, eller Zeus som vill stoppa hans framfart? En ganska dum fråga, som Sony inte har ställt sig. För den leder till oöverkomliga problem i ett äventyr som ska komma att gå ut på att förändra Kratos öde och - döda Zeus. Okej.
Så Kratos ursäkt att vara förbannad och slita sönder monster i ett spel till, är att han är sur på sin chef som gett honom sparken. Lustigt, jag minns inte Kratos som dum i huvudet. Utan en tanke på konsekvenserna av att döda gudarnas konung, och uppenbarligen utan minsta minne av allt han gått igenom för att slippa bli krigsgud.
Spelet bryr sig inte om att motivera sig. Det nöjer sig med att förmedla att Kratos är jättearg på Zeus av okänd anledning. Och med ens reduceras en av förra konsolgenerationens mest fascinerande spelkaraktärer till ett stort, tjurigt barn.

Och Zeus! Det krävs en stor historieberättare, långt större än någon som hittills satt sin fot i spelbranschen, för att porträttera en så arketypiskt god och klok karaktär som en onding vars död är värd ett helt actionäventyr. För jösse bagare, vi har ju alla sett Disneys Herkules! Sonys försök att porträttera Zeus som ond i God of War 2 är patetiska. De skriver in en melankolisk Prometheus som mässar om hur Zeus fjättrade honom för att ha visat människan elden, och de stackars, stackars små titanerna som förslavades, men är aldrig i närheten av att få mig att tvivla på att Zeus gjorde det för världens bästa. Det är Herkules pappa vi pratar om.

Ledsen Sony, men det här funkar inte. Ni lyckas inte få mig att tycka att Zeus ska dö, och ni lyckas inte få mig att sympatisera med Kratos. Tvärtom har ni lyckats döda hela det inre liv jag tyckte mig kunna se i honom i det första spelet, tagit bort all dödslängtan, all den befogade, genuina ilska han brukade bära på. Och sedan hjälper det ju inte direkt att resten av intrigen i grund och botten är en nedbantad version av Prince of Persia: Warrior Within, där Kratos till slut dödar ödessystrarna - ni vet, de som har förutbestämt allting som händer både gudar och människor - i en helt vanlig bossfight.

För vissa kanske God of War bara är action. För vissa kanske det viktigaste är att Kratos har en ursäkt att slita av mytologiska kroppsdelar, så att det blir ett spel. Men för oss som håller den skrämmande sympati vi känner för Kratos som höjdpunkten i det första spelet; ja rentav som spelets enda existensberättigande i en värld där både Devil May Cry och Ninja Gaiden är betydligt bättre actionspel, är det bara att konstatera att ett mord har skett.
God of War 2 har dödat Kratos, och jag tror aldrig att han kommer tillbaka.